Have you ever been in love? Horrible, isn’t it?

“Have you ever been in love? Horrible isn’t it? It makes you so vulnerable. It opens your chest and it opens up your heart and it means that someone can get inside you and mess you up. You build up all these defenses, you build up a whole suit of armor, so that nothing can hurt you, then one stupid person, no different from any other stupid person, wanders into your stupid life…You give them a piece of you. They didn’t ask for it. They did something dumb one day, like kiss you or smile at you, and then your life isn’t your own anymore. Love takes hostages. It gets inside you. It eats you out and leaves you crying in the darkness, so simple a phrase like ” Maybe we should be just friends ” turns into a glass splinter working its way into your heart. It hurts. Not just in the imagination. Not just in the mind. It’s a soul-hurt, a real gets-inside-you-and-rips-you-apart pain. I hate love.”

- Neil Gaiman

Pretantiöst och Stereotypiskt; Episk Fantasydikt anno 2006

Let the ravens feast on my flesh
but let my heart remain fresh.
Let me sleep for a hundred years
until the naked truth appears.

Let the Demons save my soul
turn my bleeding eyes to coal.
Let me stare into the sun
as the end has begun.

Don’t let thy eyes shed a tear
kill all hate and kill all fear.
The truth; nothing will survive.
Let the final doom arrive.

——————————————————————————————————-
Det värsta med detta är ändå att den svenska versionen är ännu sämre.

Love

”There is no disguise which can hide love for long where it exists,
or simulate it where it does not”

-Francois Duc De La Rochefoucauld.

—————————————————————

(Mostly because he has an awesome name)

(And because it is mostly true)

Andas

Jag borde stå helt stilla
Inte andas, inte blinka
(Men darrandes)
(Rädd)

Rädd för att såra
En individ så skröplig i all sin styrka
Och så ensam i sin kamp.

Medan krafter av det orubbliga slaget försöker knuffa mig framåt
(Jag får inte ge vika, jag får inte ge vika)

Jag måste förbli kvar, här.

(Om det ändå inte kändes som om jag redan har kapitulerat)

Om jag ändå var så stark som jag får dig att tro att jag är.
(Som jag tror att jag får dig att tro att jag är.)

Då, kanske
Kanske skulle jag då inte vara så frustrerat missnöjd med den här arma personen, det här vraket som jag har kommit till att identifiera som mig själv.

Kanske skulle jag då kunna andas igen, utan rädsla.
(Andas igen över huvud taget)

Kanske…

Kanske skulle ett andetag inte skada?

(In… Ut…)

En ny kväll, en ny kamp

Det är när du har somnat
Och jag ligger still i mörkret och håller andan
Som jag inser hur väldigt ensam jag egentligen känner mig.

Hur väldigt rädd jag egentligen är.

Mitt hjärta snörps åt igen och jag kniper ihop ögonen tills det brusar i öronen och…

Sedan somnar jag.

Och problemen försvinner, om än blott fram tills nästa kväll.

Uppståndelse

Det var svårt att säga
Huruvida
Hon bröt ihop
I förtvivlade tårar
Eller bröt ut
I glädjeskrik

Ibland önskar man att man visste.

Gamla misstags lik

Jag spenderade den större hälften
Av gårdagens kväll
Släpandes på gammal ånger och upprepat gnäll
Och alla dessa existentiella tvivel
Får utlopp i panik
Då jag inser att jag delar säng med gamla misstags lik

När skall denna eviga likvaka ända
Och gravölen hällas upp i glas?
För mina misstags lik och deras hänsynslösa skrik
Tycks stå i vägen för vårat begravningskalas!

How to kill your darlings

If anything that you’ve written, no matter how beautifully, doesn’t move your story along, it will bog your story down.

Detta är den huvudsakliga tanken bakom ”Kill Your Darlings”. Innebörden är den att manus- samt bokförfattare bör undvika att favorisera vissa vändningar i historien eller kanske en särdeles välskriven dialog. Detta beror inte på att man ska ta bort allt som man själv tycker är bra för att man har ett riktigt skevt omdöme. Snarare beror det på att författaren inte har ett särskilt opartiskt omdöme.

Förmodligen delar inte publiken din förtjusning över just det där välformulerade stycket som du fäst dig så vid. Dessa onödiga delar av den berättelse som du försöker framföra kan dessutom skada den röda tråden i berättelsen.

Jag visste inte det här själv från början, men uttrycket har tydligen myntats av ingen sämre än Samuel Johnson. Det betyder ju helt enkelt att det måste vara sant. (Vem nu han än var.)

Jag vet själv hur svårt det kan vara att ta kål på sina älsklingar när man skriver. Ibland känner jag hur jag snärtar till lite extra utstuderat på tangenterna och en helt fantastiskt vacker mening är plötsligt född. Jag beundrar den med en kärlek inte helt olik den hos en stolt moder. Men om jag för en stund skulle kliva ut ur min egna kropp, släppa all stolthet ett tag och läsa meningen igen… Så är det ju relativt uppenbart att meningen i sig inte fyller någon funktion. Faktum är att det kan finnas hela stycken som i sig inte för historien framåt på ett enda sätt.

Häromdagen snubblade jag över en rätt så intressant blogg skriven av en författare. Måhända förhåller jag mig fortfarande rätt skeptisk till hennes genre inom skrivandet, men hon blir inte en mindre framgångsrik som författare för det. Inlägget som fångade mitt intresse handlade dock inte innehållet i hennes böcker, utan snarare en utav hennes tekniker.

Hur hon dödar sina älsklingar. Det lät rätt så fascinerande, om än en aning brutalt. Jag kan inte alls relatera till hur man kan radera så mycket text som man har suttit och slavat i evigheter med. Men vem vet, det tycks fungera för henne. Kanske måste jag också jobba fram någon slags teknik?

Här är blogginlägget, för den som vill läsa lite mer. Själv måste jag nog fundera lite mer över ämnet ”älsklingar”. Jag återvänder när jag har kommit på något storslaget.

To be continued.

And so, it begins.

En blogg om det skrivna ordet.

Kan det bli mer gastkramande*?

*Enligt en urbota korkad svensk folktro är ett spöke endast fritt att röra sig bortom sin sista dammiga viloplats mellan midnatt och soluppgång, varvid det måste återvända till graven. Ett spöke som är korkat nog att överraskas av gryningen (som av någon jävla anledning dyker upp i slutet av de flesta nätter) innan det hunnit återvända till sin gravplats blir stående, orörligt och osynligt (pinsamt) för människor. Detta tillstånd kallas för ”dagstånd”. Gastkramad blir enligt folktron den som råkar vidröra ett olyckligt spöke som befinner sig i dagstånd, vilket medför att denne drabbas av någon sjukdom eller annan åkomma, oftast i form av stupiditet.

I modernt språkbruk användes ordet ”gastkramande” vanligtvis för att illustrera att någonting är (oerhört) spännande (likt den här bloggen). Exempelvis inom idrott och tävlingar, eller för att beskriva hur spännande eller intensiv en film eller bok är (läs: en blogg om det skrivna ordet).**

**Famoust last words… förbehåller sig rätten att själv korrigera urklipp ur Wikipedias allmänbildande artiklar, ungefär som hon har gjort med denna: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gastkramad.) Mest för att det lockar fram en avsevärd mängd fröjdefullt fnitter ur författarinnan.